Ultimata Guiden för att Relica Gitarrer – Så Får Du Din Gitarr att Se Sliten Ut med Stil -

Vad Innebär det att Relica en Gitarr?

Låt oss prata om något som får många gitarrnördar att lysa upp som barn på julafton – att relica en gitarr. Det är ett ämne som väcker starka känslor, både positiva och negativa. Men vad betyder det egentligen att relica en gitarr?

För den oinvigde kan det låta märkligt: varför i hela friden skulle någon vilja förstöra sin fina, nya gitarr för att få den att se gammal ut? Svaret är både filosofiskt, praktiskt och, faktiskt, ganska romantiskt.

En gitarr med historia – även om den är påhittad

Att relica en gitarr handlar om att ge instrumentet en historia. Tänk dig att du håller en Fender Stratocaster i handen. Den ser ut som om den har varit med om världsturnéer, spelat på svettiga klubbar i New York, stått på leriga festivaler i Tyskland, och blivit tappad i en trappuppgång i Glasgow. Den bär spår av alla dessa äventyr – utan att du ens har lämnat vardagsrummet. Visst är det något charmigt med det?

Från Fender Custom Shop till vardagsrummet

Fenomenet fick fart på allvar när Fender Custom Shop började erbjuda “Relic”-modeller på 90-talet. De tog nya gitarrer och åldrade dem på konstgjord väg för att efterlikna hur vintage-instrument såg ut efter decennier av spelande. Plötsligt kunde vem som helst få den där sköna, slitna looken – utan att betala en förmögenhet för en originalgitarr från 1954.

Idag är det inte bara Fender som erbjuder detta. Många boutique-byggare, som Nash och MJT, specialiserar sig på relicarbete. Samtidigt har en hel rörelse vuxit fram bland hobbyister som gör sina egna DIY-relics hemma med hjälp av sandpapper, te, ättika och en rejäl dos tålamod.

Det handlar om känsla, inte bara utseende

En av de största anledningarna till att folk relicar sina gitarrer är den taktila känslan. Många upplever att en gitarr med nedsliten lack och välspelad hals är mer behaglig att spela på. Det är som att dra på sig ett par gamla jeans jämfört med ett par stelpressade kostymbyxor.

Gitarrer med tjock, glansig polyuretanlack kan kännas plastiga och hala, medan en relicad gitarr med matt, sliten finish ofta upplevs som mer ”levande”. Den är varm, mottaglig, som om den redan lärt sig hur du spelar – och svarar därefter.

En fråga om identitet

Det är också en identitetsgrej. En relic gitarr säger något om dig som musiker. Den berättar att du gillar det rustika, det ärliga. Du spelar inte bara för att visa upp en blingig pryl – du vill känna träet under fingrarna, höra varje nyans i tonen. Du kanske gillar blues, rock, country – eller bara gillar looken av ett instrument som varit med om livet.

Och visst, vissa tycker att det är fejk. Att det är fusk att skapa konstgjort slitage. Men i slutändan handlar det om vad som inspirerar dig att spela mer. Och om det råkar vara en repig gammal Telecaster som ser ut som om den ägts av Keith Richards själv – då är det helt rätt val.

Fördelar och Nackdelar med Relic Gitarrer

När man pratar om relic gitarrer, är det nästan som att tala om koriander – vissa älskar det passionerat, andra kan inte förstå vad all uppståndelse handlar om. Men sanningen är att relic gitarrer har både för- och nackdelar. Beroende på vem du är som gitarrist, hur du spelar, vad du gillar rent estetiskt, och kanske till och med hur mycket svett du har i händerna, kan relic vara antingen en dröm eller en mardröm.

Så låt oss gå igenom allt det här på djupet.

Fördelar med relic gitarrer

1. Inspelad känsla direkt ur lådan

En av de mest omedelbara fördelarna är känslan. När du plockar upp en relic gitarr – särskilt en med sliten hals – känns det ofta som att den redan är ”inspelad”. Träet har andats, lacken är nedsliten där det spelar roll, och du får en följsam, lättspelad känsla som många gitarrister älskar. Du slipper den där glatta, klibbiga nacken som nya gitarrer ibland kan ha.

2. Du slipper oroa dig för repor

Har du någonsin känt hjärtat stanna när din nya gitarr får sin första ding? Med en relic gitarr är det problemet i stort sett borta. Den är redan “förstörd” – med flit! Faktum är att varje nytt märke bara gör den ännu mer personlig. Många gitarrister upplever en slags frihet när de spelar på en relic: du vågar mer, spelar hårdare, bryr dig mindre om att vara försiktig. Och det, mina vänner, kan vara otroligt frigörande.

3. Estetiken

Det går inte att förneka att en snyggt relicad gitarr ser fantastiskt ut. Det finns något otroligt attraktivt med en gitarr som ser ut som om den varit med om livets alla skeden. Välplacerade repor, sprucken lack, rost på stämskruvarna – det blir en konstform i sig. Vissa relic gitarrer är faktiskt vackrare än riktiga vintageinstrument.

4. Autentisk vibe för retroälskare

Spelar du musik från 50-, 60-, eller 70-talet? Då kan en relic gitarr passa som handen i handsken. Det visuella uttrycket förstärker din musikalitet. Det kan verka ytligt, men vi vet alla att känsla och inspiration spelar stor roll i hur vi presterar.

5. Lättare att sälja vidare till rätt köpare

Tror det eller ej, men relic gitarrer har ett stort andrahandsvärde – åtminstone om de är välgjorda. Entusiaster som söker just det slitna uttrycket betalar gärna för en riktigt fin relic, särskilt om den är gjord av en skicklig byggare eller kommer från Fender Custom Shop.

Nackdelar med relic gitarrer

1. Det är fejk (enligt vissa)

Här kommer den vanligaste kritiken. ”Det är inte äkta slitage.” För purister och vintagefanatiker kan relic kännas som en kopia av något som borde ha uppstått naturligt. För dem är varje repa ett minne, inte en fabrikstillverkad illusion. Det är en fråga om filosofi: spelar det någon roll om skadan är ”äkta”?

2. Svårt att göra bra själv

Att relica själv är roligt – men svårt. Många DIY-försök slutar med gitarrer som ser mer ut som om någon kastat dem från en trappa än något som åldrats naturligt över decennier. Det kräver känsla, finess och mycket tålamod att få det rätt. Dåligt relicade gitarrer kan i värsta fall bli svårsålda och ser bara konstiga ut.

3. Kan kännas överdrivet

Ibland ser man relic gitarrer där varenda skruv är rostig, plastdelarna är nästan smälta, och lacken är helt bortslipad. Det ser inte realistiskt ut – ingen gitarr ser ut så, inte ens efter 40 år på turné. Om relicprocessen går överstyr blir gitarren mer en karikatyr än en hyllning till det förflutna.

4. Högre kostnad i butik

Vill du köpa en riktigt välgjord relic gitarr från exempelvis Fender Custom Shop eller någon boutique-luthier? Då får du räkna med att det kostar. Ofta kostar en relic lika mycket – eller mer – än motsvarande ”icke-relic”-modell. Det är förståeligt, eftersom mycket hantverk ligger bakom, men det är ändå ett hinder för många.

5. Kompromissar med skyddet

Slitage innebär också att lacken är tunnare eller borta helt. Det ser coolt ut, men det gör också att träet är mer exponerat för fukt, svett och stötar. En relic gitarr behöver lite mer omtanke för att inte ta skada av miljö och väder.

Vad passar dig?

Relic gitarrer är inte för alla – men de är absolut för många. Gillar du den slitna looken, spelkänslan hos en välanvänd hals och friheten att släppa oron för repor? Då är relic förmodligen helt rätt för dig. Men om du älskar blanka ytor, vill skydda varje millimeter av din investering och föredrar att varje märke har sin historia – då kanske du ska tänka en extra gång.

Det fina är att det inte finns något rätt eller fel. Gitarren är din – du bestämmer vilken historia den ska berätta.

Olika Stilar av Gitarrrelic

När vi snackar om att relica en gitarr handlar det inte bara om att göra den repig och rostig. Det finns faktiskt en hel skala – från subtila tecken på ålder till något som ser ut som det överlevt Woodstock, tre världsturnéer och ett par orkaner. Det är nästan som en meny: du väljer graden av slitage som passar din smak, din spelstil och din personlighet.

Så låt oss titta närmare på de fyra mest populära stilarna: light relic, medium relic, heavy relic och closet classic.

Light relic – subtilt och sofistikerat

Det här är för dig som vill ha en vintagekänsla utan att det ser ut som att du använt gitarren som snöskyffel. Light relic innebär:

Små repor och ytliga dings, oftast på ställen där kroppen naturligt slits (t.ex. armstödet, baksidan, kanten).
Halsen kan vara lätt nedslipad där handen glider mest, vilket ger en skön, insmord känsla.
Metallkomponenterna kan ha lätt patina, men ingen direkt rost.

Den här stilen är perfekt för dig som gillar vintage-vibbar men inte vill gå “full relic”. Den signalerar erfarenhet och karaktär, utan att det blir för mycket.

Medium relic – som en gitarr med några turnéer i bagaget

Här börjar det hända grejer. En medium relicad gitarr har tydliga tecken på användning – men på ett trovärdigt sätt.

Lacken är sliten på flera ställen, ofta ner till träet.
Halsen känns riktigt spelad, ibland nästan ”oljad” av användning.
Plastdelar kan ha gulnat och pickguardet visar tydliga spår av plektrum.
Metallkomponenter är märkta av tid och kan ha fläckvis rost.

Det här är stilen för dig som vill att din gitarr ska se ut som ett arbetsverktyg – en muskelmaskin med själ. Det är en balans mellan snyggt och rått.

Heavy relic – all-in på rock n’ roll

Här snackar vi inte längre om ålder, vi snackar om överlevnad. En heavy relic gitarr har blivit ”åldrad” till max. Det är inget man smyger med – det är ett statement.

Lacken är flagnad, krackelerad, avskalad – ibland nästan helt borta på vissa ställen.
Träet är blottlagt, färgat av svett och fett.
Halsen ser ut som om den formats av tusentals timmar i händerna på en turnerande bluesman.
Alla metallytor är rostiga eller kraftigt patinerade.
Plastdetaljer kan vara spruckna, missfärgade eller repade till oigenkännlighet.

Det här är för dig som älskar den där Johnny Cash-spelade-i-ett-dammlager-i-Texas 1967-känslan. Eller om du bara gillar att din gitarr ser ut som om den varit med om saker du inte ens kan förklara. Men det kräver känsla – heavy relic kan lätt gå över gränsen till parodi om det görs utan fingertoppskänsla.

Closet classic – som ny, men ändå inte

Den här stilen är för dig som gillar tanken på en gammal gitarr – men en som legat i sitt originalcase i 40 år och knappt blivit spelad. Här finns bara:

Mikrokrackelering i lacken (så kallad “checking”).
Lätt gulnad klarlack och patina.
Inga stora repor eller avskavda ytor.
All hårdvara är något mattad, men inte rostig.

Closet classic ger en känsla av vintage utan att låtsas att gitarren varit med på 15 arenaturnéer. Perfekt för den som uppskattar det subtila och eleganta – en gitarr som åldrats med värdighet.

Så, vilken stil passar dig?

Det handlar om mer än bara utseende. Relic-stilen du väljer påverkar hur du uppfattar din gitarr. En heavy relic uppmuntrar till rått riffande och scenenergi. En closet classic kanske inspirerar till mer kontrollerat och detaljerat spel. Alla har sin charm, och inget är rätt eller fel. Det viktiga är att det känns rätt för dig – och att du har kul längs vägen.

Val av Gitarr för Relic-projekt

Om du funderar på att börja ett gitarrrelic-projekt själv så är det första – och kanske viktigaste – beslutet du behöver ta: vilken gitarr ska du utgå ifrån? Det är inte bara en fråga om smak. Vissa gitarrer är betydligt enklare att arbeta med, medan andra kräver specialkunskap, erfarenhet och ibland rentav mod. Och det är inte bara materialet som spelar in, utan också design, komponenter och hur mycket du faktiskt vill förändra.

Så här kommer en grundlig guide till vad du ska tänka på – både när det gäller val av modell, typ av finish och om du ska gå på en ny, gammal eller redan påbörjad gitarr.

Bästa gitarrtyper att börja med

Om du är nybörjare på relic-fronten och vill lära dig genom ett DIY-projekt finns det vissa gitarrmodeller som sticker ut som bättre val än andra. Här är några av dem:

Fender Stratocaster & Telecaster

Det här är relicklassikerna. Av flera skäl:

De har ofta tunnare, mer lättbearbetad lack (särskilt nitrovarianterna).
Delarna är modulära – du kan lätt ta bort halsen, byta delar, slipa utan att oroa dig för att förstöra allt.
Det finns massor av visuella referenser online att inspireras av.
De är historiskt kopplade till relicstilen – tänk Stevie Ray Vaughan, Keith Richards, Jimi Hendrix.

Jazzmaster och Jaguar

De här offset-gitarrerna har också blivit allt populärare inom relic-kulturen. De har en lite annan aura – mer surf, indie och alternativt – men ger dig mycket yta att jobba på. Pickguards, kontroller och den större kroppen gör dem kul att experimentera med.

Les Paul – med reservation

Les Paul-gitarrer kan vara riktigt snygga relicade, men det finns ett stort “men”: de är ofta tyngre att jobba med. Lacken är vanligtvis tjockare (polyuretan), konstruktionen är inte lika lätt att demontera, och träet är ofta känsligare för överdriven slipning. Har du en Les Paul med nitro-lack – kör! Men om den är av nyare snitt med glansig, tjock lack, kräver det mer arbete.

Lacktyper och varför det spelar roll

När det kommer till relicarbete är lacken nästan lika viktig som gitarren i sig. Här är skillnaderna i korthet:

Lacktyp	Fördelar för relic	Nackdelar
Nitrocellulosa	Lätt att slita, krackelerar vackert, används ofta på vintage- eller boutiquegitarrer	Mindre skydd, känsligt för väder
Polyuretan	Slitstark, glansig och hållbar	Svår att slipa, krackelerar inte naturligt, ser ofta ”fejk” ut vid relic
Polyester	Extremt hållbar	Nästan omöjlig att relica naturligt, väldigt glansig

Vill du att relicen ska se naturlig ut? Då är nitro din bästa vän. Gitarrer med den typen av lack slits vackert, och du behöver inte ta i som en galning för att få dem att se använda ut.

Vintage vs. moderna modeller

Det är frestande att ta en gammal gitarr från 70-talet och börja slipa – men här gäller det att tänka till. Vintagegitarrer har ett intrinsiskt samlarvärde, och att manipulera dem kan sänka det värdet drastiskt. Dessutom är slitaget ofta redan där, och det vore synd att ”förstöra” ett naturligt mönster med artificiellt slitage.

Moderna gitarrer däremot – särskilt billigare Squier, Harley Benton, Epiphone eller andra instegsmodeller – är perfekta för experiment. Du riskerar inte att sabba något värdefullt, och du lär dig mycket på vägen.

Kits och byggsatser – bra för DIY-relic

Vill du ha maximal frihet? Då kan du köpa ett gitarrbyggsats-kit. Här får du kroppen och halsen obehandlad eller med väldigt tunn grundlack, vilket gör det enkelt att färga, slipa och experimentera. Det här är dessutom ett billigt alternativ och ett sätt att lära sig både gitarrbygge och relicarbete i ett svep.

Det finns alltså ingen universell “bästa gitarr” för relicprojekt. Det handlar om dina mål: vill du ha något att öva på? Välj billigt och lättbearbetat. Vill du bygga en showpiece? Välj en nitro-lackerad kropp från ett kvalitetsmärke. Och om du bara vill ha ett kul projekt att leka med i garaget – då räcker det med en billig kopia och ett öppet sinne.

Förberedelser Innan Du Börjar Åldra Din Gitarr

Att relica en gitarr är ungefär som att laga en avancerad rätt i köket. Visst kan du bara kasta ihop ingredienserna och hoppas på det bästa – men om du vill att resultatet ska smaka (eller i det här fallet: se ut) som på restaurang, behöver du förbereda noggrant. Det här är fasen där du bygger upp grunden för hela projektet.

Och tro mig – rätt förberedelser kan vara skillnaden mellan en gitarr som ser ut som ett autentiskt vintagefynd, och en som ser ut som att den använts som dörrstopp i ett förråd.

Planering – börja med ett tydligt mål

Innan du plockar fram sandpappret eller syran, ta ett steg tillbaka. Fråga dig själv:

Hur mycket slitage vill jag ha? (Light, medium, heavy?)
Vilken era eller stil försöker jag återskapa? (50-tal? Punkrock? Nashville?)
Ska hela gitarren åldras, eller bara vissa delar?
Vill jag att den ska se ut som naturligt slitage, eller mer konstnärligt/konstruerat?

Det kan kännas onödigt att tänka så långt i förväg, men en tydlig vision hjälper dig undvika att överdriva eller skapa inkonsekvent slitage.

Checklista: Verktyg och material du behöver

Här är en lista på vanliga och användbara verktyg för relicprojekt, beroende på hur långt du vill gå:

Verktyg / Material	Användning
Slippapper (olika korn)	Ta bort lack, skapa textur
Stålull (0000)	Mattar ytan, slipar mjukt
Svamp och Scotchbrite	Skapar ojämna ytor, repor
Skruvmejslar och hammare	Skapa bucklor, tryckskador
Kedjor, nyckelknippor	Realistiska stötmärken
Liten gasbrännare eller tändare	Simulera värmeskador (med försiktighet!)
Isopropanol, ättika, väteperoxid	Oxidering av metall
Värmepistol eller hårtork	För “checking” (sprucken lack)
Kaffe, te, cigarraska	Naturlig missfärgning av trä och plast

Tips: Samla gärna alla verktyg i en egen ”relic-låda”, så du har allt lättillgängligt och inte riskerar att förstöra köksutrustningen.

Dremel – din bästa vän i relicverkstan

Om det är ett verktyg jag verkligen måste slå ett slag för så är det Dremel eller liknande multiverktyg. Det är lite som Swiss Army-kniven för gitarrrelic. Du får otrolig precision, kraft och kontroll, särskilt när du vill skapa små ”dings”, slipningar och texturer på specifika ytor utan att gå lös med grova metoder.

Några favoriter du bör prova:

Stålborste-bits: Fantastiska för att simulera slitage från knappar, bälten och allmänt “liv”. Ger en snygg, rundad nötning som ser naturlig ut.
Slipstift i olika grovlekar: Perfekt för att slipa små områden med exakt djup.
Mini-trissor: Bra när du vill skapa subtil glans- eller mattningsskillnader på pickguards eller lackade ytor.

Tips: Börja alltid på låg hastighet och öva på en skrotbit först – en Dremel kan vara för effektiv om man inte har vana!

Säkerhetsutrustning – glöm inte dig själv

Det här momentet är superviktigt, men många glömmer det helt.

Skyddsglasögon: Du vill inte få lack eller metallfragment i ögonen.
Andningsmask: När du slipar lack, särskilt poly, frigörs partiklar du absolut inte vill andas in.
Handskar: Skyddar dig från kemikalier och vassa kanter.
Ventilation: Arbeta utomhus eller i välventilerat utrymme, särskilt vid användning av kemikalier.

Demontera gitarren (om möjligt)

Om du vill göra ett grundligt jobb bör du demontera gitarren. Det gör allt enklare – och säkrare.

Ta bort strängar, stall, elektronik, pickguard, knappar – allt som kan tas bort utan att skada gitarren.
Fotografera varje steg om du är ovan, så du vet hur allt ska sitta tillbaka.
Förvara smådelar i märkta påsar eller askar. Det är frustrerande att tappa bort stämskruvar mitt i ett projekt.

Tips: Markera även var skruvar suttit – ibland har de olika längd!

Testa på övningsytor först

Innan du börjar på själva gitarren, öva gärna på en skrotbit av trä eller en billig gammal plektrumskyddsbit. Se hur lacken reagerar på värme, hur mycket tryck du behöver för att skapa realistiska märken, och hur färgtoner förändras med kaffe eller te.

Skapa en inspirationsmapp

Det här låter nördigt – men det funkar. Skapa en mapp på datorn eller mobilen där du sparar bilder på gitarrer du älskar. Zooma in, analysera var slitaget sitter, vilka mönster som uppstår, vilka ytor som är blanka, matta, skadade.

Dessa referensbilder hjälper dig att undvika överdrifter och hålla din relic inom trovärdiga ramar.

Att förbereda för ett relic-projekt är lite som att sätta scenen för en teaterpjäs – du bygger bakgrunden, planerar rekvisitan och bestämmer hur dramat ska utspela sig. Ju mer tid du lägger på detta steg, desto mer realistiskt och imponerande blir slutresultatet.

Steg-för-Steg: Relic av Gitarrkroppen

Att relica kroppen på en gitarr är lite som att måla en tavla – fast i omvänd riktning. Du tar bort snarare än lägger till, och varje repa, buckla och skrapning bör göras med en konstnärlig intention. Det handlar inte om att förstöra – det handlar om att skapa en trovärdig illusion av liv och historia.

Så låt oss gå igenom processen i detalj, steg för steg.

1. Avlägsna strängar och demontera gitarren

Det första du gör är att ta bort strängar, stall, plektrumskydd och eventuella komponenter som är i vägen. Detta är inte bara för att underlätta arbetet – det är också för att undvika att råka skada känsliga delar som pickups eller elektronik under arbetet.

2. Ta reda på vilken lacktyp du har

Som vi tidigare nämnde: nitrocellulosa är den bästa lacken för relicarbete. Den reagerar naturligt på värme, slitage och kemikalier. Polyuretan är tuffare att jobba med – men inte omöjlig. Har du en modern gitarr med poly så måste du slipa rejält för att komma igenom den tjocka ytan.

3. Skapa naturliga slitagezoner

Börja med att titta på var en gitarr vanligtvis slits mest. Här är några klassiska slitagezoner:

Armstödet på kroppens övre del
Baksidan där gitarren nuddar ditt bälte
Kanten där gitarren slår mot stolskanter och bänkar
Området under strängarna där du slår med plektrum

Markera gärna med tejp eller penna var du vill arbeta.

4. Slipa lacken stegvis

Använd slippapper i steg från 400 upp till 1500 beroende på hur djup effekt du vill ha.

Börja med ett grovare papper för att bryta ytan.
Använd finare sandpapper för att sudda ut kanter och skapa en naturlig övergång mellan lack och trä.

Pro-tip: Använd Scotchbrite eller stålull för att skapa en jämnt matt yta över hela kroppen – det gör underverk för att få gitarren att kännas använd.

5. Använd Dremel för punktprecision

Här kommer ditt hemliga vapen till sin rätt: Dremel-verktyget med stålborste.

Skapa små dings, bucklor och repor med kontrollerad kraft.
Kör försiktigt längs kroppens kant, på baksidan eller runt jack-ingången.
Gör snabba, korta rörelser för att undvika att det ser “inristat” ut – du vill ha naturligt asymmetriskt slitage.

6. Simulera bucklor och tryckmärken

Du kan använda:

En skruvmejsel med rund spets för att trycka lätt mot kroppen och skapa stötmärken.
En kedja eller bunt nycklar som du försiktigt (men bestämt!) släpper mot kroppen.
Ett trähandtag eller hammare insvept i tyg för kontrollerade slag.

Tanken är att skapa ojämnt men naturligt slitage. Försök undvika mönster – naturen är aldrig symmetrisk.

7. Skapa krackelering (”checking”) i lacken

Om du jobbar med nitro-lack finns en klassisk teknik:

Värm kroppen med en hårtork eller värmepistol (inte för nära!).
Kyl ner med en burk tryckluft upp-och-nervänd – kylan får lacken att spricka.

Detta skapar det där älskade sprickmönstret som gamla gitarrer ofta får. Går inte detta med poly? Nej, tyvärr – den spricker sällan.

8. Missfärga träet för patina

Vill du att träet ska se gammalt, fett och inrökt ut? Då har du några alternativ:

Pensla på kaffe eller te och låt det dra in.
Använd svart bältesfett eller cigarraska för att tona ner ljusa träytor.
För extra realism: gnugga in ett tunt lager grafit eller smuts från fingrarna.
Naturlig bets med stålull och vinäger

En klassisk DIY-teknik för att färga trä så att det ser gammalt ut är att lägga fin stålull i ättika eller vinäger (helst vitvins- eller äppelcidervinäger) och låta det dra i 1–2 dagar. Vätskan oxiderar och skapar en reaktiv lösning som du sedan kan pensla på träet.
- Resultatet? Ett gråbrunt, väderbitet trä med vintagekaraktär.
- Effekten blir särskilt fin på ljusa träslag som lönn eller ask.
- Låt torka i minst ett dygn – gärna två – innan du fortsätter med nästa steg i relicprocessen.
Alternativ: Wood stains i alkoholbas

Vill du ha mer kontroll över färgnyansen? Då kan du använda wood stains lösta i alkohol (t.ex. isopropanol eller etanol). Det ger:
- Snabb inträngning och torktid.
- Djupare och mer jämn infärgning än med vattenbaserade produkter.
- Möjlighet att kombinera nyanser (t.ex. mahogny + valnöt) för att simulera år av olja, svett och rök.
Pro-tip: Torka av ytan med trasa direkt efter applicering för mer subtil effekt.

De här teknikerna – särskilt tillsammans med Dremel, värme, och mekaniskt slitage – ger en autentisk och flerdimensionell patina som verkligen gör skillnad.

9. Återmontera och jämför med referenser

När du är nöjd med kroppens finish, montera ihop allt igen. Jämför gärna med bilder på vintagegitarrer – har du träffat rätt? Behöver du mer eller mindre slitage? Kom ihåg: du kan alltid slita mer – men inte ta bort det du gjort.

Det viktigaste när du relicar en gitarrkropp är att ha respekt för instrumentet. Du ska inte “förstöra” – du ska förfina, åldra och skapa karaktär. Varje repa ska kännas som att den har en historia. Om du gör det rätt kommer folk att tro att du hittade gitarren i bakluckan på en trasig VW-buss utanför Austin, Texas.

Naturlig bets med stålull och vinäger

En klassisk DIY-teknik för att färga trä så att det ser gammalt ut är att lägga fin stålull i ättika eller vinäger (helst vitvins- eller äppelcidervinäger) och låta det dra i 1–2 dagar. Vätskan oxiderar och skapar en reaktiv lösning som du sedan kan pensla på träet.

Resultatet? Ett gråbrunt, väderbitet trä med vintagekaraktär.
Effekten blir särskilt fin på ljusa träslag som lönn eller ask.
Låt torka i minst ett dygn – gärna två – innan du fortsätter med nästa steg i relicprocessen.

Alternativ: Wood stains i alkoholbas

Vill du ha mer kontroll över färgnyansen? Då kan du använda wood stains lösta i alkohol (t.ex. isopropanol eller etanol). Det ger:

Snabb inträngning och torktid.
Djupare och mer jämn infärgning än med vattenbaserade produkter.
Möjlighet att kombinera nyanser (t.ex. mahogny + valnöt) för att simulera år av olja, svett och rök.

Pro-tip: Torka av ytan med trasa direkt efter applicering för mer subtil effekt.

De här teknikerna – särskilt tillsammans med Dremel, värme, och mekaniskt slitage – ger en autentisk och flerdimensionell patina som verkligen gör skillnad.

et är lätt att glömma bort metallkomponenterna, men de spelar en avgörande roll i hur autentisk hela relic-jobbet känns. En perfekt glänsande stämskruv på en annars åldrad gitarr skriker “fejk”. Så låt oss gå på djupet i hur du ger metall och hårdvara den där rätta slitna touchen.

Åldra Metallkomponenter och Hardware

Inget säger “välanvänd vintagegitarr” som en lätt rostfläck på stallet eller en matt, missfärgad skruv på plektrumskyddet. Metallkomponenterna är små men kraftfulla signalbärare för autenticitet. Och det bästa är: med rätt metoder kan du åldra dessa delar ganska snabbt – men med stor visuell effekt.

1. Identifiera materialet först

Alla metaller reagerar inte likadant. Innan du gör något, ta reda på vad hårdvaran är gjord av:

Nickelplätering: Åldras snyggt och får ofta gulnad patina.
Kromplätering: Mer motståndskraftig, kräver tuffare behandling.
Mässing eller koppar: Åldras naturligt snabbt.
Obehandlat stål: Rostar lätt och jämnt – perfekt för relic!

Vissa delar kan också vara zink eller aluminium, vilket inte åldras lika snyggt men kan mattas ner effektivt.

2. Avmontera alla metalldelar

Innan du börjar behandla hårdvaran:

Skruva loss allt du vill åldra: stämskruvar, stall, sadlar, skruvar, kontrollplattor, jackplatta, tremoloarmar etc.
Dela upp dem i grupper beroende på material eller om du vill använda olika tekniker.

3. Ättikaburk-metoden (oxidationsbad)

Den här metoden är en klassiker i relic-världen och superenkel:

Häll en skvätt ättika (12%) i botten på en glasburk eller plastlåda.
Placera metallkomponenterna på ett galler eller tråd så att de inte nuddar vätskan, men är inneslutna i ångan.
Förslut burken och låt stå i 2–6 timmar.

Vad händer? Ångorna oxiderar metallen, vilket ger en ojämn, mattad yta med lätt rost- eller smutseffekt. Resultatet är subtilt och vackert.

4. Förstärk effekten med väteperoxid och salt

Vill du ha mer dramatisk rost?

Blanda väteperoxid, vanligt salt och ättika i en sprayflaska.
Spraya på delarna (helst utomhus eller i ventilerat utrymme).
Låt det torka – du kommer se rostfläckar bildas inom minuter.
När du nått önskat utseende, neutralisera processen med vatten och torka delarna noga.

OBS: Använd handskar och skyddsglasögon. Det är kemi på riktigt.

5. Manuell nedslitning med verktyg

För delar som inte reagerar på kemikalier, eller där du vill ha mer kontroll:

Använd stålull, Scotchbrite eller fint sandpapper för att ta bort glans.
Kör över skruvhuvuden, stämskruvar och stall med Dremel och borste-bits för att skapa repor, matt yta och punktvis slitage.
En puns eller liten hammare kan användas för att forma bucklor och intryck i kontrollplattor och jackplattor.

6. Gulna eller missfärga metalldelar

För att få delarna att se smutsiga, inoljade eller rökiga ut:

Torka över dem med kaffe, te eller brun bets blandad i alkohol.
Låt det torka i flera lager för att bygga upp en nyanserad patina.
Vill du gå ännu längre? Gnid in med grafit eller aska och fukta lätt med olja – det skapar illusionen av år av fingerfett och scenlampor.

7. Åldra skruvar och smådetaljer

Små skruvar kan lätt se för nya ut, men du kan ge dem patina med:

Ett snabbt dopp i ättika följt av ett rostbad.
Slipning med stålull för att ta bort kromplätering.
Spraya dem lätt med en salt-/väteperoxidblandning.

Tips: Kör inte för hårt – små detaljer som är ojämnt åldrade ser mest autentiska ut.

Att åldra hårdvara handlar om balans – lite glans som bryts av med rätt mängd slitage, ton och textur. För mycket, och det ser ut som du glömt gitarren ute i regnet. För lite, och det skär sig mot den slitna kroppen och halsen. Men med känsla, referensbilder och tålamod skapar du hårdvarupatina som förvandlar hela gitarren.

Relic av Plastdelar

När vi pratar om att åldra en elgitarr tänker de flesta på kroppens lack, halsens trä och metallens patina – men en ofta förbisedd detalj är just plastdelarna. Det vill säga: plektrumskydd, rattar, inlägg, switch-tips, pickup-covers och ibland till och med plastbitar runt stämskruvar.

Och här är sanningen: plastdelar som ser splitternya ut på en i övrigt relicad gitarr är en ren dealbreaker. Det ser direkt ”fejk” ut – som om du relicat halva instrumentet och glömt resten. Men misströsta inte – det finns flera smarta och enkla sätt att få plast att se precis så där vackert gulnat, repat och nött ut som på en riktig 60-talsklassiker.

1. Börja med rätt plast

Alla plastmaterial reagerar inte likadant, så börja med att identifiera vad du har att jobba med. De flesta moderna gitarrer använder ABS eller liknande plast, medan äldre vintagegitarrer ofta hade celluloid eller butyrat, som gulnar naturligt med ålder.

Om du använder moderna delar – t.ex. från en Squier eller liknande – får du räkna med att du behöver hjälpa till lite mer på traven.

2. Skapa repor och mikroslitage

Börja enkelt:

Använd Scotchbrite eller fin stålull och dra med cirkulära rörelser över plastdelarna.
Vill du ha repor som efter år av plektrumspel? Använd baksidan av ett plektrum eller en liten metalltråd.
Tänk på att repor inte ska vara jämnt fördelade – fokusera på områden där handen rör sig mest.

Ett smart tips: Montera plastdelarna tillfälligt på gitarren när du slipar dem – då hamnar reporna där de “borde” vara.

3. Gulna plasten för vintage-look

Här kommer de riktigt effektiva metoderna:

Te- eller kaffebad: Lägg plastdelarna i starkt svart te eller kaffe i 12–24 timmar. Ger en mjuk gul ton.
UV-ljus: Om du har tillgång till starkt UV-ljus (t.ex. reptil- eller nagellampa), låt delarna ligga under det i 1–2 dygn. Det simulerar naturligt solljus och gulnar plast.
Ättika- och ammoniakånga: För mer dramatiskt resultat kan du försiktigt ånga plasten i en sluten behållare. OBS! Kräver ventilation och skyddsutrustning.

Vill du ha en steg-för-steg-guide med bilder och fler metoder? Kolla in den här detaljerade artikeln:
👉 Så åldrar du plastdelarna på din elgitarr – steg-för-steg-guide

4. Missfärga för patina-effekt

För att få plasten att se “använd men inte äcklig” ut:

Pensla lätt med kaffe blandat med lite isopropanol – ger fläckvis patina.
Blanda lite träbets i spritbas och dutta försiktigt för att simulera nikotinfläckar, handfett eller dammansamlingar.
Torka av med en trasa så inte ytan blir för kladdig.

Du kan också använda grafitpulver eller askrester längs kanterna av plasten för att ge en inrökt, road-worn look.

5. Lätt deformation och åldrande

Vill du gå riktigt hardcore?

Värm plastdelar försiktigt (väldigt försiktigt!) med en hårtork för att skapa små deformationer, sprickor eller utbuktningar.
Pressa in ytor med verktyg, skruvmejslar eller metallbitar för att skapa bucklor och slitage efter användning.

OBS: Detta är avancerat – värmen kan förstöra plasten helt om du inte är försiktig. Öva alltid på reservdelar först.

6. Glöm inte: Skruvhuvuden och monteringsmärken

Skruva i och ur plastdelarna flera gånger – det skapar riktiga skruv- och spårmärken runt hålen. Det är en liten detalj, men gör stor skillnad i autenticitet. Ett lätt “tryckmärke” från stämskruvar eller kontrollrattar är också effektivt.

När plasten ser lite gulnad, lagom sliten och har små spår av liv och användning, då knyter du ihop hela relic-paketet. Det blir som grädden på moset – eller som att slutligen hitta rätt filter till ett annars perfekt foto.

Relic av Elektroniken

Många tänker att elektroniken i en gitarr inte syns och därför inte behöver åldras. Men tänk efter – kontrollplattor, potentiometrar, switchar och framför allt pickup-kåpor är i allra högsta grad synliga, och bidrar starkt till instrumentets vintage-karaktär.

Men! Det här är också området där du kan göra mest skada om du slarvar. Fel verktyg, för hårdhänt behandling eller kemikalier på fel plats – och du riskerar inte bara utseendet, utan gitarrens funktion.

Så låt oss ta det steg för steg – vad som är möjligt, vad som är riskabelt och vad du absolut inte får göra.

1. Ska man ens relica elektroniken?

En viktig fråga att ställa sig först.

Om din gitarr redan har open coil pickups, råa kablar och matta rattar – kanske du inte behöver göra så mycket.
Men om du har blanka metallkåpor, skinande skruvar eller kromade kontrollplattor, så kan lite patina verkligen lyfta helhetsintrycket.

Grundregeln: gå försiktigt fram, och åldra det som är synligt – inte det som är känsligt.

2. Åldra pickup-kåpor – men var försiktig!

Vill du ge dina humbuckers eller singlecoils en mer sliten look?

Här är teknikerna som fungerar:

Nickel- eller kromkåpor: Slipas lätt med Scotchbrite eller mycket fint sandpapper för att ta bort glansen.
Gnid in grafit, aska eller svag betsblandning för att skapa en smutsig, använd yta.
För riktigt vintagekänsla: tappa dem lätt mot ett träbord eller tryck in med fingrar för att skapa mikrobucklor.

❌ OBS – mycket viktigt:
Använd aldrig stålull på eller nära öppna pickups!
Stålullen sönderdelas i små metallpartiklar som dras till magneterna i dina pickups. Dessa små partiklar kan:

Korta ut spolarna
Orsaka surr, brum eller total tystnad
Vara nästintill omöjliga att få bort när de väl fastnat

Vill du skapa ”grus” eller smuts-effekt runt öppna singlecoils? Använd istället syntetisk Scotchbrite eller slipduk i plastfiber.

3. Kontrollplattor och potentiometrar

Här kan du skapa mycket effekt med enkla medel:

Ta bort rattarna (knopparna) och åldra metallen runtom genom att:
- Låta dem ångas i ättika i en burk, som i hårdvarumetoden
- Lätt slipa med Scotchbrite
- Gnid in svag bets i spritlösning för “fett-effekt”

Du kan också måla in “smuts” i springorna runt switchen, rattarna eller skruvhuvuden med en pensel doppad i te eller kaffe – för ett nedrökt, scenslitet utseende.

4. Pickguard-elektronikens ytor

Pickguardet själv får ofta relic, men du kan även jobba på:

Skruvhuvuden och monteringsmärken – slipa försiktigt
Mässingsskruvar kan oxideras för extra effekt
Switchar kan mattas ner med lite stålull (OBS – endast på mekaniska delar, inte elektriska kontakter!)

5. Intern elektronik – lämna ifred (nästan alltid)

När det gäller insidan – trådar, kondensatorer, lödningar – gäller en enkel regel: rör inte om du inte vet exakt vad du gör.

Det finns dock några undantag:

Du kan ersätta moderna komponenter med vintage-specade delar (t.ex. orange drop-kondensatorer, cloth wire eller CTS-pots).
Men själva relic-arbetet ska inte göras på aktiva ytor. Det är bara för show – och i värsta fall kan du råka sabba gitarrens ljud helt.

Att åldra elektroniken handlar alltså mest om visuella detaljer – inte att manipulera funktionella komponenter. Låt syftet styra: vill du att gitarren ska se gammal ut, eller låta gammal också? Det första kan du göra själv. Det andra kräver en kunnig tekniker – eller bättre pickups.

Gitarrrelic med Kemikalier vs. Naturliga Metoder

När du åldrar en gitarr har du två övergripande vägar att gå:

Kemikaliebaserade metoder – Snabbare, ofta kraftfullare, men kräver försiktighet.
Naturliga/organiska metoder – Tidskrävande men säkrare och ofta mer subtila.

Det är lite som att välja mellan snabbmat och långkok. Båda kan vara goda – men de ger olika resultat.

Kemikaliebaserade metoder – kraft och kontroll

Kemikalier används ofta i relicsammanhang för att:

Oxidera metall (t.ex. rost på stall, patina på kontrollplattor)
Missfärga trä eller plast (t.ex. ångning med ättika)
Bryta ner lack (t.ex. aceton, thinner – OBS: farligt!)

Vanliga kemikalier:

Kemikalie	Användningsområde	OBS / Risker
Ättika (12%)	Oxidera metall, skapa träbets (med stålull)	Frätande, stark lukt
Väteperoxid + salt	Extrem rost på hårdvara	Frätande, giftigt i stora mängder
Aceton / thinner	Bryta ner plast eller lack	Farligt för hälsa och material
Alkoholbaserad bets	Missfärga trä & plast	Brandfarlig

Fördelar:

Snabba resultat
Kontroll över nyans och intensitet
Ger ibland bättre ”vintage-djup” i slitage

Nackdelar:

Hälsorisker (inandning, hudkontakt)
Svår att dosera rätt för nybörjare
Risk för permanent skada på gitarr eller elektronik

Säkerhetstips:

Använd alltid handskar, skyddsglasögon och god ventilation
Testa på reservdelar innan du behandlar gitarren

Naturliga metoder – tålamod och känsla

För dig som föredrar kontroll, hälsa och “äkta känsla” finns gott om naturliga alternativ.

Vanliga naturliga metoder:

Kaffe & te – För färgning av plast, trä, bett av ålder
Aska eller grafit – För smuts- och fettillusion
UV-ljus / solljus – Gulnar plastdelar över tid
Stålull i ättika – Skapar träbets (oxidation)

Fördelar:

Säkert att jobba med hemma
Långsamt = mer subtilt = ofta mer trovärdigt
Ger unika, personliga resultat

Nackdelar:

Kräver tålamod – ibland flera dagar
Inte lika drastiska förändringar direkt
Mindre exakt färgkontroll

Kombinera tekniker – det bästa av två världar

Det vanligaste (och ofta bästa) tillvägagångssättet är att blanda båda metoderna:

Använd ättika och väteperoxid för metallkomponenterna
Gnid in kaffe, bets och aska på trä och plast
Använd hård slipning eller värme för att bryta lacken
Undvik aceton och starka lösningsmedel om du inte är mycket erfaren

En realistisk relic gitarr har oftast lager av behandlingar – vissa naturliga, vissa kemiska – vilket tillsammans ger ett djup och en karaktär som är svår att fejk-a på ett enda steg.

Det handlar i slutändan inte om vilken metod som är “bäst”, utan vilken som passar din nivå av erfarenhet, tålamod och vilken look du är ute efter. Båda vägarna kan leda till fantastiska resultat – men kräver olika förberedelser.

Tonförändringar vid Relic – Myt eller Verklighet?

Relicade gitarrer ser fantastiska ut, det är vi överens om. Men när det kommer till tonen – då blir det känsligt. En del säger: “Det är bara yta, har inget med ljudet att göra.” Andra menar att en relic gitarr faktiskt låter annorlunda – ibland bättre. Så vad är egentligen sant?

Det beror lite på hur gitarren relicats, vad som relicats, och hur du upplever instrumentet när du spelar.

Vad säger vetenskapen (och fysiken)?

När det gäller elgitarrer är det lätt att tänka: “Det är ändå bara magnetfält och signaler – träet spelar ingen roll.” Men riktigt så enkelt är det inte.

Kroppens och halsens trä påverkar resonans och sustain, även på elgitarrer.
Tjock lack dämpar vibrationer, vilket gör att gitarren känns dödare och mindre levande.
När du relicar genom att ta bort delar av lacken, särskilt nitro, kan det göra gitarren mer resonant.

Det finns alltså en logisk koppling mellan slitage (speciellt på halsen) och spelkänsla/tonkvalitet – men det är inte alltid dramatiskt. Det är små förändringar, men de känns.

Vad säger erfarna byggare?

Många luthiers och byggare vittnar om att tunna, slitna gitarrer faktiskt låter mer öppet. Här är några åsikter från fältet:

Ron Thorn (Fender Custom Shop): ”Tunna nitrolacker låter annorlunda än poly – särskilt efter flera lager slitits ner. Du får mer trä i tonen.”
John Cruz (tidigare Fender Masterbuilder): ”Det handlar inte om att lacken tas bort – det handlar om hur gitarren får ’andas’. En relic har redan öppnat sig.”

Med andra ord: det är inte slitage i sig som skapar bättre ton – det är att gitarren spelas in, andas mer, och att du som spelare kanske spelar mer uttrycksfullt på ett instrument som känns levande.

Vad säger spelare och användare?

Här kommer det personliga in. Många som spelar på relic gitarrer säger att de låter bättre – men det kan bero på flera faktorer:

Känslan: En sliten hals känns mjukare, vilket gör att du spelar avslappnat – och det ger bättre ton.
Självförtroendet: Du är inte rädd för repor, vilket gör att du vågar spela hårdare.
Samspelet: Relicade gitarrer känns ofta lättare, mer levande, vilket skapar en annan spelupplevelse.

Samtidigt finns det lika många som säger: “Det är bara i huvudet.” Och vet du vad? Det kanske det är – men placeboeffekt i musik är inte något dåligt. Om en gitarr får dig att känna dig inspirerad, spelar det egentligen någon roll varför?

När relic påverkar tonen mest

Det finns specifika tillfällen då relic har störst inverkan på tonen:

När halsen slipas ner – du får mer träkontakt, mindre yta som dämpar vibration.
När lacken avlägsnas från kroppen – mer resonans, särskilt i akustiska egenskaper.
När metallkomponenter oxideras lätt – ibland påverkar detta kontaktytor (jordning, jack), vilket kan justera tonens renhet.
När gitarren spelas mer – en relic gitarr spelas ofta oftare, vilket gör att den naturligt formas tonmässigt.

Så är det en myt eller verklighet?

Lite av båda. Det finns fysikaliska skäl till att relic kan påverka tonen, särskilt i relation till lack och halskänsla. Men den största effekten sker kanske i ditt huvud, dina händer och ditt hjärta – och det är inte mindre viktigt för det.

Tips från Proffsen – Relic som Konstform

Att relica en gitarr handlar i grunden om att förmedla en historia. Det är inte bara att repa, slipa och rosta – det handlar om att få varje märken, spricka och färgskiftning att kännas meningsfull. Riktiga mästare inom relic-världen skapar inte bara snygga gitarrer – de skapar instrument som känns som om de levt ett helt liv redan innan du ens spelar första ackordet.

Här är några av de bästa tipsen och insikterna från de som verkligen vet vad de håller på med.

1. Börja med en berättelse

En bra relic är som en film – den har en huvudperson, en resa, och tydliga scener från livet. Proffs som John Cruz (tidigare Fender Custom Shop) eller Jason Smith börjar inte med slippapper – de börjar med en historia:

“Den här gitarren har ägts av en bluesgitarrist från Chicago som spelade varje fredag i 30 år.”
“Den här telecaster var med på vägarna i Texas på 70-talet, ofta i hetta och damm.”
“Det här är en studio-gitarr som aldrig giggat, men använts dygnet runt i rökiga sessions.”

När du har berättelsen klar, vet du var du ska slita, var du ska smutsa ner och var du ska låta ytan vara orörd.

2. Ögat för asymmetri

Inget skriker “amatör-relic” så mycket som symmetriskt slitage. Riktiga vintagegitarrer slits aldrig jämt. Proffsen är mästare på att tänka asymmetriskt:

Mer slitage på ena sidan av kroppen (beroende på om spelaren varit höger- eller vänsterhänt).
Oregelbundet checking-mönster.
Repor som skär in från oförutsägbara vinklar.

Tips: Studera bilder av äkta vintagegitarrer – lägg märke till var slitaget sitter och hur det fördelas. Låt dig inspireras, inte kopiera exakt.

3. Lagerskikt – jobba i steg, inte allt på en gång

Proffsen vet att relic inte är en engångsprocess. De:

Sliper och åldrar lätt.
Lägger på toner, bets, smuts.
Utvärderar, dokumenterar.
Återkommer dagen efter och gör finjusteringar.

De “målar” fram relic i lager av historia. Försök inte få allt gjort på en kväll – en riktig relic tar tid, pauser och perspektiv.

4. Mix av tekniker

De bästa relic-arbetena blandar:

Slipning
Färgning (kaffe, bets, te)
Värme & kyla
Kemikalier på metall
Dremel för precision

Proffsen kombinerar alltid metoder – för ett mer naturligt, komplext och levande resultat. Enbart slipning ser platt ut. Enbart kemikalier ser ibland överdrivet ut. Mixen ger djup och realism.

5. Låt känslan styra – inte perfektionismen

Ibland får man en “olycka” i processen – en extra repa, en buckla som blev lite djupare än tänkt. Vet du vad proffsen gör?

De lutar sig in i det.

Slitage är inte perfekt. Det är oförutsägbart. Det är det som gör att relic ser trovärdigt ut. Så låt vissa moment vara råa – det tillför karaktär.

6. Detaljerna gör helheten

De riktigt skickliga relicbyggarna vet att det är småsakerna som förankrar illusionen:

Slitage runt skruvhuvuden.
Spår efter plektrum längs pickguardet.
Fingeravtrycksliknande missfärgning på rattar.
Bältesslitage på baksidan.
Svettfläckar i träet där armen vilar.

Det är såna detaljer som gör att någon tittar på din gitarr och säger: “Wow… är den där från -62?”

Att lära av proffsen handlar inte bara om att härma deras tekniker – utan om att förstå varför de gör som de gör. De relicar inte för att det ska se coolt ut (även om det ofta gör det). De gör det för att skapa känsla, identitet och en relation mellan spelaren och instrumentet.

Vanliga Misstag att Undvika vid Relic

Att relica en gitarr är ett kreativt och ofta väldigt roligt projekt. Men precis som med allt hantverk är det lätt att gå vilse i entusiasmen. Det finns några tydliga misstag som nästan alla nybörjare gör – men också några fällor som även mer erfarna gitarrmeckare kan trampa i.

Här är de mest klassiska misstagen – och hur du smart undviker dem.

1. Överdrivet slitage – “för mycket av det goda”

Det absolut vanligaste misstaget är att man går för hårt ut. Gitarren ser inte längre använd ut – den ser misshandlad ut.

Djupa repor där inga repor normalt uppstår.
Ojämnt avskalade lackytor som inte matchar gitarrens användningsmönster.
Extrema rostfläckar på ställen som aldrig utsätts för fukt i verkligheten.

Lösning:
Börja försiktigt. Gå hellre för lite än för mycket i början – du kan alltid slita mer senare. Studera riktiga vintagegitarrer för att förstå vad som ser naturligt ut.

2. Symmetriskt och orealistiskt slitage

Symmetri är fienden i relicvärlden. Verkligt slitage sker aldrig i jämna mönster.

Samma typ av repa på båda sidor av kroppen.
Identiska märken runt varje skruv.
Lika mycket mattning över hela halsen.

Lösning:
Tänk “dynamiskt” – var är handen mest? Hur rör sig kroppen mot gitarren? Slitage ska berätta om spelstil, inte om linjal och kompass.

3. Fel val av material eller gitarrtyp

Vissa gitarrer är mycket svårare att relica än andra – särskilt de med tjock polyuretanlack, billiga laminerade kroppar eller limmade halsar som inte går att demontera lätt.

Lösning:
Börja med en gitarr med tunn nitrolack (eller en olackad kropp), och gärna en bolt-on-hals som är lätt att plocka isär. Undvik att ge dig på dyr vintageutrustning om du inte har erfarenhet.

4. Använda stålull nära pickups

Det här är ett kritiskt fel som kan förstöra hela elektroniken.

Stålull-partiklar sugs fast av magneten i humbuckers eller singlecoils.
Dessa mikroskopiska järnfragment orsakar kortslutning, brus eller döda ljud.
Nästan omöjliga att få bort helt när de väl fastnat.

Lösning:
Använd syntetisk slipduk eller Scotchbrite för arbete nära pickups – och täck alltid magnetiska delar medan du slipar nära dem.

5. Slipa för mycket på halsen

Visst, det känns skönt med en insliten hals – men slipar du för djupt riskerar du:

Ojämn tjocklek som påverkar spelbarhet.
Blottlagt trä som inte längre går att olja in snyggt.
Kantproblem vid band – särskilt på lönnhalsar.

Lösning:
Jobba med fint slippapper eller stålull 0000. Slipa långsamt och känn efter ofta.

6. Felaktig kemikalieanvändning

Att blanda ihop kemikalier utan koll är en relickatastrof waiting to happen.

Aceton på plast = smälter delarna.
För mycket väteperoxid = extrem rost som flagnar.
Syrablandningar utan ventilation = hälsorisker.

Lösning:
Läs på, använd skyddsutrustning, testa på reservdelar först och använd kemikalier med respekt – de är kraftfulla verktyg.

7. Glömma detaljerna

Många gör ett fantastiskt jobb på kroppen, men:

Skruvarna är blanka.
Plastdelarna är nya.
Metallkomponenterna är orörda.

Det blir en trovärdighetskrock.

Lösning:
Gör en checklista. Åldra även:

Stämskruvar
Skruvar & muttrar
Rattar
Pickguard
Switchknoppar
Inlägg

Ett lyckat relic-projekt kräver tålamod, känsla och – allra viktigast – självkritik. Våga ta ett steg tillbaka och utvärdera: ser det trovärdigt ut? Eller ser det ut som ett kul projekt som gått lite överstyr?

Genom att undvika dessa vanliga misstag får du ett resultat som inte bara är snyggt – utan också känns rätt.

Ska Man Relica Själv eller Köpa Färdig?

När relictrenden började ta fart i slutet av 90-talet var det nästan uteslutande professionella custom shops som erbjöd åldrade gitarrer. Men idag ser det helt annorlunda ut. Med internet full av guider, YouTube-kanaler och DIY-communityn starkare än någonsin, väljer många att testa på relic-arbetet själva.

Men vilket alternativ är rätt för dig? Svaret beror på vad du är ute efter – både i känsla, budget och resultat.

Fördelar med att relica själv (DIY)

1. Du lär dig massor

Att göra det själv är som att ta en kurs i både gitarrkonstruktion och estetik. Du lär dig hur din gitarr är uppbyggd, vilka delar som påverkar spelbarhet, och utvecklar dessutom ett öga för design och detaljer.

2. Kostnadseffektivt

Ett färdigt relicinstrument från t.ex. Fender Custom Shop kan kosta mellan 40 000–80 000 kr. Genom att relica en billig Squier eller begagnad gitarr själv kan du skapa ett liknande uttryck för under en tiondel av priset.

3. Du skapar något unikt

Varje DIY-relic blir ett one-of-a-kind instrument. Det är du som bestämmer var slitaget ska vara, hur tungt det ska bli, och vilka färger, mönster och uttryck gitarren får.

4. Emotionell koppling

Många säger att deras DIY-relicade gitarr är den de spelar mest – för att de lagt ner tid, svett (och ibland blod) på den. Det är din historia i varje repa.

Nackdelar med DIY-relic

1. Risk för nybörjarmisstag

Vi har pratat om det tidigare – överdriven slipning, fel kemikalier, stålull i pickups. Om du är ny på detta är det lätt att förstöra snarare än att förfina.

2. Ojämnt resultat

Att få slitage att se naturligt ut är en konstform. En del DIY-relics ser ut som Halloweenkostymer – kul men inte trovärdiga.

3. Sämre andrahandsvärde

En själv-relicad gitarr har oftast lågt andrahandsvärde, såvida du inte redan är känd inom relic-communityt. Köpare föredrar ofta proffsarbete om de ska lägga pengar på relic.

Fördelar med att köpa en färdig relic-gitarr

1. Perfektion och realism

Fender Custom Shop, Nash, MJT, och andra boutique-byggare har åratal av erfarenhet och verktyg för att återskapa äkta vintagekänsla. Deras gitarrer ser ut, känns och låter som de borde – direkt ur lådan.

2. Säker investering

Köper du från en etablerad relicbyggare kan gitarren behålla eller öka i värde över tid. Speciellt limited editions eller signaturemodeller.

3. Ingen risk för felsteg

Du slipper riskera att sabba något. Inga olyckor med ättika, stålull eller övermodigt slippapper. Du får ett färdigt instrument att börja spela på direkt.

Nackdelar med färdig relic

1. Dyrt – ibland väldigt dyrt

Att köpa en professionellt relicad gitarr är inte för alla. Det är ofta ett lyxköp, och många anser att priset är orimligt högt i förhållande till faktiska komponentkostnader.

2. Mindre personligt

Du får ett unikt instrument – men det är någon annans vision, inte din. Om du vill att gitarren ska kännas 100% “du” är DIY ofta bättre.

3. Kan kännas “fejk” om den inte känns rätt

Ibland är relicjobbet så perfekt att det nästan blir artificiellt. Man känner att slitaget inte har någon själ – och då kan det inspirera mindre än en sliten gitarr med ärlig patina.

När passar vilket bäst?

Du bör relica själv om:	Du bör köpa färdig relic om:
Du gillar att lära dig hantverk	Du vill ha garanterad kvalitet
Du har en gitarr du inte är rädd att experimentera med	Du har budget och vill ha premiumresultat
Du vill skapa något personligt och unikt	Du vill ha autentisk vintagekänsla utan att vänta
Du tycker att processen är lika rolig som resultatet	Du är ute efter ett spelklart, balanserat instrument direkt

Oavsett vad du väljer, finns det inget rätt eller fel – bara olika vägar till samma mål: ett instrument som känns levande, spelat, och älskat.

Underhåll av en Relic Gitarr

En relic gitarr ser ut som om den levt ett hårt liv – men du vill inte att den ska dö på grund av dåligt underhåll. Ironiskt nog kräver dessa “slitna” instrument ofta lite mer kärlek än en helt ny gitarr med tjock skyddslack och rostfria skruvar.

Här går vi igenom hur du sköter om din relic gitarr så att den håller sig snygg, spelbar och inspirerande i många år framöver – utan att ta bort den där åtråvärda patinan.

1. Rengöring – skonsamt och sparsamt

Glöm polish, glansmedel och silikonbaserade rengöringsprodukter. De gör mer skada än nytta på en relic.

Använd istället:

Mjuk microfiberduk – torka av kroppen efter spelning.
Torr stålull 0000 (utan tryck) – för att lätt rugga upp ytor som blivit för blanka.
Lätt fuktad trasa – om gitarren blivit dammig eller svettig. Torka alltid efteråt!

Undvik:

Våtservetter med alkohol.
Gitarrpolish – de kan fylla ut checking och ge plastig glans.
Rengöring av greppbrädan med vatten.

2. Halsen – bevara känslan, inte bara utseendet

En insliten hals känns magisk – men utan underhåll kan den kännas som sandpapper efter ett tag.

Så här tar du hand om den:

Använd fretboard oil på öppna träslag (rosenträ, ebenholts) ett par gånger per år.
Slipa lätt med stålull om ytan börjar kännas klibbig.
Undvik lack eller vax – det motverkar hela relic-idén.

3. Metall – håll patinan, stoppa rosten

Att dina stämskruvar eller stall ser rostiga ut är en del av charmen. Men du vill inte att de ska äta sig igenom materialet.

Tips:

Torka av metall efter spelning – särskilt om du svettas mycket.
Gnid in en liten mängd vaselin eller vapenolja på rörliga delar för att skydda mot vidare oxidation.
Skruva loss och inspektera hårdvaran en gång om året – särskilt skruvar och fjädrar som inte syns.

4. Elektronik – vintage look, modern funktion

Relic handlar om att se gammalt ut – inte att låta trasigt. Därför bör du:

Hålla jack, pots och switchar rena – använd kontaktsprej (typ DeoxIT).
Undvika fukt i kontrollkaviteten.
Byta ut trasiga kablar eller slitna lödningar – men dölja bytet bakom patinerade ytor.

Tips: Har du cloth wire? Låt dem ligga synligt för max vintagepoäng.

5. Förvaring – slitage på rätt sätt

Du kanske tänker: “Det är en relic – den tål allt!” Men faktum är att en gitarr utan skyddslack är mer känslig för fukt, värme och kyla.

Gör så här:

Förvara i ett gigbag eller case när du inte spelar.
Undvik direkt solljus (det kan “bränna” lacksläpp och plast).
Ha aldrig gitarren i bilen en hel dag – temperaturväxlingar kan spräcka både trä och lack.

6. Bevara känslan över tid

Slitage ska komma naturligt över tid – även på en relic. Men om du märker att någon yta blir för ren eller för blank:

Mattas den ner med Scotchbrite.
Färga om med kaffe eller te.
Dra några repor med ett slitet plektrum.

Relic är inte ett slutmål – det är en pågående process. Att underhålla en relic gitarr handlar mer om att bevara en känsla än att upprätthålla en yta.

En välskött relic gitarr blir bara bättre med tiden. Den berättar inte bara om ett liv på turné – utan om varje ögonblick du spenderar med den. Och om du tar hand om den rätt, blir den en livslång spelkamrat med mer karaktär än du kan köpa för pengar.

Vanliga Frågor om Relic Gitarrer (FAQ)

1. Vad betyder “relic gitarr”?

En relic gitarr är en ny eller relativt ny elgitarr som medvetet har åldrats för att se ut (och ibland kännas) som om den spelats under flera decennier. Det innebär repor, slitage, sprucken lack, gulnad plast och rostig hårdvara – allt gjort med syftet att efterlikna ett långt musikaliskt liv.

2. Påverkar relic processen ljudet?

I vissa fall, ja – men det är marginellt. Att ta bort tjock lack kan göra att gitarren vibrerar friare och känns mer levande. Halsens ytbehandling påverkar spelkänslan, vilket i sin tur påverkar hur du spelar – och det kan påverka tonen indirekt. Men den största skillnaden ligger i känslan snarare än det objektiva ljudet.

3. Är det farligt att använda kemikalier när man relicar?

Det kan vara det om du inte är försiktig. Vissa kemikalier som väteperoxid, aceton, thinner och ättika är frätande eller brandfarliga. Använd alltid skyddsglasögon, handskar och arbeta i välventilerat utrymme. Prova alltid på övningsmaterial först. Och undvik kemikalier nära elektronik eller trä som inte ska behandlas.

4. Kan man ångra en relic?

Tyvärr, i de flesta fall inte. När du väl slipat, färgat, bränt eller rostat något på gitarren är det en permanent förändring. Viss återställning är möjlig (t.ex. byta delar), men slipade lackskador eller träfärgningar är i princip omöjliga att fixa helt. Se till att vara helt säker innan du börjar – eller öva på billiga delar först.

5. Vad är bäst – att köpa en färdig relic eller göra det själv?

Det beror på vad du är ute efter:

Vill du ha ett perfekt, autentiskt utseende direkt? Köp en professionell relic.
Vill du ha ett unikt, personligt projekt och spara pengar? Gör det själv.

Ett DIY-projekt kan ge mycket glädje och lärdomar – men kräver tålamod och övning. Färdig relic från t.ex. Fender Custom Shop kostar mycket, men håller högsta hantverksnivå.

6. Hur lång tid tar det att relica en gitarr?

Det beror helt på ambitionsnivå och erfarenhet.

Ett lätt relicjobb (typ “closet classic”) kan ta en helg.
Ett fullt, tungt relicprojekt där du jobbar lager på lager, kemikalier och detaljer kan ta flera veckor.

Professionella builders lägger ofta 30–100 timmar på en full relic – men som hobbyprojekt kan du ta det i din egen takt.

Relic gitarrer är så mycket mer än bara “slitage”. Det är en konstform, ett uttryck, en kärleksförklaring till musikens historia – och ibland till din egen. Oavsett om du relicar för att skapa något visuellt tilltalande, få rätt känsla under fingrarna, eller bara vill ha ett instrument som ser ut som det levt ett liv innan det kom till dig, så är processen en resa. Den är lärorik, kreativ, utmanande och, framför allt, personlig.

För vissa är det ett helgprojekt med en billig Squier. För andra är det en livslång passion där varje repa har en berättelse. Men oavsett hur djupt du går in i relic-världen, så finns det något vackert i att ta ett instrument och ge det karaktär – ge det patina, personlighet och historia.

Och visst, det kommer alltid finnas de som tycker att relic är “fejk”, att det borde få ske naturligt. Men i slutändan är det inte en tävling i äkthet – det handlar om hur du känner för ditt instrument. Om det inspirerar dig att spela mer, våga mer, uttrycka dig mer – då har det fyllt sitt syfte.

Så ta fram slippappret, plocka upp din Dremel, koka lite starkt kaffe och börja forma din gitarr till något som känns som du. För det är det relic handlar om. Inte om att härma något gammalt – utan om att skapa något nytt med själ.